Image
Top
Navigation

Dags för lunch. Bufférestaurang. Vet inte riktigt vem jag är där med. Nyanställda? Plockar till mig brun, slafsig mat. Ställer ner tallriken vid något av de illa upplysta borden. De andra sätter sig någon annanstans. Flyttar på mig och frågar:
-Är det här vi ska sitta?
Får inget svar, men drar ut en ful mörkbrunbetsad allmogestol. Sitter nu i alla fall inte ensammen, men har tappat bort min mat, mina bestick och mitt Duralexglas. Går och hämtar ny mat. Det blir tre bitar blå cheesecake. Den goda vita toppingen räcker inte rikigt. Proportionen blå gummiartad substans är alldeles för stor. Jag försöker fördela det goda vita över det mindre goda blå, men lyckas dåligt. Ställer mig vid en mörkbrun bardisk med två andra som jag knappt känner. De har perfekta proportioner blå cheesecake och vit topping och verkar njuta av maten. Min bara växer i munnen, men bestämmer mig ändå för att gå och hämta mer.

Vid bufféns stora kakfat står Chefen. Chefen rekommenderar en mindre typ av kaka. Jag tar två av de små. Chefen verkar orolig över ekonomin. Jag svarar något olämpligt. Brevid Chefen står en lång, blond, sträng kvinna. Hon ser intelligent ut, men är uppenbart irriterad.
-Ni knullar bort tiden, säger hon ilskt, men behärskat anklagande.
Chefen säger inte emot henne, men jag svarar återigen med något olämpligt och samtalet blir hängandes i luften. Chefen plockar, efter en alldeles för lång tystnad, upp samtalet igen.
-Vi måste bli mer professionella, säger hon.
Jag lyssnar inte utan försöker se vad som står på Chefens mobiltelefon. Det är svårt då mobilen hänger uppochner runt Chefens hals, men jag kan skönja ett nytt högre timpris på mobilens skärm och funderar samtidigt över vad jag gör av min tid. Känner mig på något sätt träffad och tappar matlusten, fast att jag inte är mätt.
Den blonda stränga kvinnan drar ett exempel som hon tycker att jag borde använda mig av i mitt arbete. Hon berättar:
-Min kollega tog ett kort över det vackra Malmö, men i horisonten kunde man se Malmö arena stucken i brand.
För mitt inre ser jag scenen spelas upp. Tjock svart rök fyller en tredjedel av Malmövyn.
-En hjälte stiger till skyn, med en skadad i famnen, fortsätter hon.
Jag ser, återigen för mitt inre, en klen stålman i alldagliga kläder med någon annan alldaglig person i famnen. De är illa inklippta mot den vackra Malmöfonden. De åker upp i luften.
Jag förstår inte riktigt hur denna bild ska få mig att arbeta bättre, men svarar för tredje gången med något olämpligt. Samtalet dör för gott.

Email this to someoneTweet about this on TwitterShare on FacebookShare on Google+Pin on PinterestShare on TumblrShare on StumbleUpon

Submit a Comment

Posted By

Categories

Sagan 2